I morgon bitti åker jag till Kanada och möter sedan upp min dotter där. Det ska bli riktigt spännande och jag känner mig full av förväntan och glädje. På sätt och vis blir det lite som att resa tillbaka i tiden då Sverige ligger 9 timmar före, i vår mätbara tid åtminstone, och därutöver har jag fantastiska minnen kvar från 8 år tillbaka då jag senast besökte just Vancouver. Roliga, underbara och spännande minnen som består. Nu närmast tillbaka i tiden dock, under helgen som gick, då fick jag en alldeles egen stund tillsammans med mitt endaste lilla barnbarn och det var så glädjefyllt – tyckte både han och jag – att få sjunga och spela och uppleva musikens fjärilslätta, osynliga trådar som länkar oss samman. Som länkar oss alla samman. Han lyssnade på mig och jag på hans lätta andetag, så lätta som en fjärils vinges slag. Vår stund tillsammans är väl bevarat i mitt hjärta och den kommer alltid att bestå.

Är det du, är det du, allra käraste barn,
som har kommit till sist ändå.
Om du kunde begripa, vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att du skulle komma till sist
det vågade jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra dina andetag.
Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn, 
så väl att du kom ändå.

Dikt av Harriet Löwenhjelm